Mayas Lilla Lusthus

Långfredagen, den skandinaviska benämningen på fredagen i stilla veckan i kyrkoåret, firad till minnet av Kristi död på korset (jfr påsk). Långfredagen började firas i Jerusalem på 300-talet och blev snart allmän i kyrkan. I gudstjänsten läser man om Jesu lidande, ibland i dramatiserad form, något som under 1500-talet byggdes ut till musikaliskt genomarbetade passioner. Traditionellt förekommer ingen mässa resp. liturgi, men ofta ett hyllande av korset (i väst med improperierna) och en symbolisk begravningsakt (särskilt i östkyrkan); i romersk liturgi utdelas sedan 1955 åter nattvarden. I det medeltida västerlandet (också i Sverige) skedde en symbolisk begravning med en hostia eller ett kors; även realistiska bilder av Kristus i graven förekom (kända exemplar finns i Uppland, i Åbotrakten och i Riddarholmskyrkan i Stockholm). I Spanien (bl.a. i Sevilla) förekommer väldiga botprocessioner med figurer ur passionshistorien. På många håll ringer man inte i kyrkklockorna denna dag; under svensk medeltid lindade man klockornas kläppar för att få ett dovt ljud (jfr dymmelveckan). Långfredagen blev tidigt helgdag i evangeliska områden. I romersk-katolska områden, där man förknippade begreppet helg med glädje, förblev den vardag; först i nutiden har den blivit helgdag i vissa katolskt dominerade länder. I "Den svenska kyrkohandboken" 1986 finns en särskild ritual för långfredagsgudstjänst.

Långfredagen var (och är i den romersk-katolska kyrkan alltjämt) årets stora fastedag. I Sverige betonades dess karaktär av sorg- och botdag genom att den firades i stillhet, och många bar ännu på 1900-talet svarta kläder. Barn hölls inomhus, och offentliga nöjen som biografer, teatrar och danstillställningar var enligt lag förbjudna; förbudet upphävdes 1969. Maten var oftast fisk, särskilt salt sådan som sill, kabeljo eller salt laxrygg; mjölkmat borde undvikas - in i vår tid har det funnits de som därför avstått från grädde i kaffet på långfredagen. Bland de allmänna svenska långfredagssederna märks risningen: husfadern skulle med ett knippe nyskuret björkris aga sitt husfolk, en sed som utvecklades till en mer allmän ömsesidig och skämtsam risning familjemedlemmarna emellan (jfr fastlagsris)." (Källa: 2009-04-10 Nationalencyklopedin

· Lång http://www04.sub.su.se:2052/artikel/246804)